English Romantic Painter, 1775-1851 British painter and printmaker. He dominated British landscape painting throughout the first half of the 19th century. He established a reputation in the Royal Academy, London, first as a topographical watercolourist and then within a few years as a painter of Sublime and historical landscapes.   Related Paintings of William Turner :. | Angel-s judge | Continue | Sunrise | Uysses Deriding Polyphemus | Storm |
Related Artists:
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.
Anton Ritter von Stadler
painting Landschaft in 1909
Joseph Siffred Duplessis
French Painter, 1725-1802 was a French painter, known for the clarity and immediacy of his portraits. He was born into a family with an artistic bent and received his first training from his father, a surgeon and talented amateur, then with Joseph-Gabriel Imbert (1666?C1749), who had been a pupil of Charles Le Brun. From 1744-47 or later he worked in Rome, in the atelier of Pierre Subleyras, who was also from the south of France, who died in 1749. In Italy Duplessis became fast friends with Joseph Vernet, another Occitan. He returned to Carpentras, spent a brief time in Lyon then arrived about 1752 in Paris, where he was accepted into the Academie de Saint-Luc and exhibited some portraits, which were now his specialty, in 1764, but did not achieve much notice until his exhibition of ten paintings at the Paris salon of 1769, very well received and selected for special notice by Denis Diderot; the Academie de peinture et de sculpture accepted him in the category of portraitist, considered a lesser category at the time. He continued to exhibit at the Paris salons, both finished paintings and sketches, until 1791, and once more, in 1801. His portrait of the Dauphine in 1771 and his appointment as a peintre du Roi assured his success: most of his surviving portraits date from the 1770s and 1780s. He received privileged lodgings in the Galeries du Louvre. In the Revolution, he withdrew to safe obscurity at Carpentras during the Reign of terror. Afterwards, from 1796, he served as curator at the newly-founded museum formed at Versaillles, so recently emptied of its furnishings at the Revolutionary sales. His uncompromising self-portrait at this time of his life is at Versailles. His adjusted his style to the social condition of his sitter: his portrait of Charles-Claude, comte d'Angiviller, director of the Batiments du Roi, is as distant and conventional as his state portrait of Louis XVI in coronation robes (1776), while his realistic and intimate portrait of the opera composer Christoph Willibald Gluck (Kunsthistorisches Museum, Vienna) catches the composer at the keyboard in a moment of inspiration and his penetrating portrait of the sculptor Christophe Gabriel Allegrain (Louvre Museum, illustration) shows him having just laid down his chisel: this was the morceau de reception that gained him admittance to the Academie. Duplessis' Benjamin Franklin on the U.S. hundred dollar billHis portrait of Benjamin Franklin (1778),